Ja, vad ska man säga. Vi anlände till Kerstin i Chesinende efter lunch på lördagen. Jag placerade mig på soffan och somnade nästan direkt. Det kändes hemma, det kändes svenskt så kroppen slappnade av antar jag. Helgen gick i samma tema. Vi fick mat så att vi var konstant mätta. Köttfärsås, våfflor, rabarberpaj, kaffe och fil och flingor till frukost. Jag sov, vi åt, jag läste, jag spelade gitarr, jag lyssnade på regnet, sov lite till, tog en varmvattendusch och laddade batterierna. Precis det jag (vi tror jag) behövde. Inga förväntningar. Inga krav.
Att få komma hem till Bethesda idag på eftermiddagen var nästan ännu bättre på ett sätt. Vi möttes av slummbarnen på vägen som skrek för full hals "teacha, teacha, teacha" och log så att jag nästan aldrig sett något liknande och vi blev kramattackerade av pojkarna på Bethesda. De hade saknat oss och vi dem. Att få sitta bredvid dem och äta Ugali på kvällen igen kändes hemma.
Att få komma hem till Bethesda idag på eftermiddagen var nästan ännu bättre på ett sätt. Vi möttes av slummbarnen på vägen som skrek för full hals "teacha, teacha, teacha" och log så att jag nästan aldrig sett något liknande och vi blev kramattackerade av pojkarna på Bethesda. De hade saknat oss och vi dem. Att få sitta bredvid dem och äta Ugali på kvällen igen kändes hemma.
Kerstin körde oss hem till Nakuru, hon slog två flugor i en smäll och hade möte med Kissinger ang bibelskolans ankomst till Kenya. Vi tog inte raka vägen till Nakuru utan körde i princip högst upp på bergen under en lång tid. Det var så otroligt vacker. Finaste vyerna av Kenya än så länge, bilderna gör verkligen inte det rättvisa..
2 kommentarer
Storasyster
07 Oct 2014 12:22
Det var sannerligen en svensk rabarberpaj!
benedicte
09 Oct 2014 18:26
Åh, känner igen de där lyxkänslorna av att få hänga hemma hos svenska missionärer. Hoppas ni får fler såna chillhelger emellanåt :)
Kommentera