Jag är redo nu. Så redo. Väskorna är packade och jag känner mig färdig. Jag är färdig och jag vill hem nu. Jag vill äta lussebullar och klaga över kylan. Jag vill känna närvaron av människor som jag älskar och längtat efter. Jag vill äta grönsaker utan att tänka på att de kanske inte är tvättade ordentligt. Jag vill dricka vatten direkt ur kranen. Jag vill ha bra internet. Ja, jag tänker fortfarande på sånt. Mitt volontärskap har tyvärr inte gjort mig till ett helgon. Tänkte innan att jag skulle komma hem och avsäga mig all lyxighet och lägga mig på golvet utan kudde varje natt. Tyvärr, det blev inte så.
Men vilken fantastisk resa det har varit. Jag är tacksam. Ännu är det tid att se frukterna av det i mitt liv och i andras. Har själv svårt att se hur det har påverkat mig nu. Kanske har det påverkat mig mindre än vad jag tror. Kanske en del. Kanske mycket. Ja, vi får väl se.
Innan jag åkte skrev jag en lista av allt jag såg fram emot och den sammanfattar det väldigt bra tycker jag. För jag allt kan jag bocka av:
- Att få upptäcka en ny kultur, smaka ny mat, se natur och träffa nya människor
-
Att få se hur Gud kan använda lilla mig
-
Att ta emot kärlek från människor
-
Att få upptäcka att Gud finns också där
-
Att bli svettig och smutsig och inte bry mig om det
-
Att krama de som behöver kramas
-
Att leka
-
Att bo enkelt
-
Att få lära mig mer om livet
-
Att lära mig ett nytt språk
-
Att bli tacksam över allt jag fått
- Att få upptäcka att glädje och kärlek finns utan materiellt överflöd
Imorgon är min sista dag och på natten börjar jag min resa hem till Sverige. Har pirr i magen, precis som när jag skulle hem från USA. Det är ändå en speciell känsla att få komma hem. Snart ses vi! Kan inte förstå att dagen har kommit.
