Livet som växthus

Jag vill inte vara ännu en i mängden som överger dem. Men det kommer jag vara. Jag vill inte lämna dem nu när jag har blivit en av dem. Jag vill inte vara den som orsakar ännu ett jack i deras hjärtan. Jag sitter bredvid dem, äter ugali med dem, jag lagar mat med dem, jag gör ingenting med dem, jag busar med dem och jag pratar med dem. De behöver så mycket och jag är så oförmögen att ge dem det som de behöver oavsett hur mycket jag skulle vilja ge dem allt.

“Don't go, we need you here”, “why are you going?”, “When are you coming back?”, “When we come back after christmas we will miss you so much”, “You are my friend, don't go”. Jag tror inte de förstår hur mycket det krossar mitt hjärta varenda gång de säger så. Jag har försökt att ge dem allt när jag varit här. Jag har försökt att visa dem att det finns kärlek till dem, det finns hopp för deras framtid, det finns en Gud som bryr sig, det finns någon som inte kommer överge dem. Jag har försökt att älska dem så mycket jag bara kan. När jag inte orkat mer så har Gud fått ta över. Jag har ofta känt mig otillräcklig och gör det fortfarande. Det är så mycket jag skulle vilja säga till alla dessa fantastiska pojkar. Men språket räcker inte till. Min energi räcker inte till.

Jag är trött. Jag är trött på att känna. Alla känslor hela tiden. Trött på att sakna och känna mig tom för att jag inte får vara med den jag vill vara med mest. Trött på ondskan som ständigt gör sig påmind. Trött på att finna glädje för att sedan bli påmind om att man snart slits ifrån det som man börjat älska. Det är slitigt och mitt hjärta värker. Mitt hjärta värker för de vackra människor som är här varje dag och kämpar för en bättre framtid för de utsatta. För de vackra pojkar som har så lite men som har gett mig så mycket. För de gatukvinnor som så är så brutalt övergivna och utkastade av samhället (Amanda skriver mycket bra om detta här). För de små barn som så desperat vill vara nära.

Jag vet liksom inte riktigt vart jag ska ta vägen? Ibland vill jag skrika. Ibland gråter jag bara. Ibland ber jag. Ibland skrattar jag. Ibland är jag likgiltlig och vill bara sova. Ibland får jag kämparglöd och vill rädda hela världen. Ibland blir arg.

Jag vill inte. Åh jag vill verkligen inte överge dem. Jag vill inte orsaka dem ännu mer smärta. Jag vill ge dem allt. Men jag kommer att överge dem. Jag avskyr mig själv för det. Jag vet att vissa kommer säga till mig att jag inte överger dem, att de kommer klara sig bra. Men jag känner så nu. Det känns som att jag kommer överge dem och den känslan vill inte försvinna.