Hej! Det var ett tag sen nu, hur är det hemma i sverige? Blir alltid så sjukt glad när ni kommenterar, kan ni inte skriva en liten update till mig, något ni tänkt på på senaste? Något ni sett? Hur ni mår, vad ni gör? Snääääälla. Tack :)
Då kan jag ju berätta hur läget är här. Senaste veckan har varit en bergochdalbana i all sin härlighet. Jag har haft ett dygn av spya och allmän utslagenhet. Amanda har varit förkyld och vi har båda varit psykist trötta. Pga detta tog vi två lediga dagar nu i veckan, tis-ons, och flyttade in till ett mindre hotell. Där sov vi, åt, vilade och samlade krafter. Torsdagmorgon kom vi tillbaka till Bethesda med nya krafter och en större glädje. Att få krama alla pojkar, se deras leenden igen och att få dansa med dem i regnet var det bästa. De har stulit mitt hjärta. Jag visste att det skulle hända, det var bara en tidsfråga. De ger mig så mycket. Jag ser så mycket potential i dem. Jag ser Jesus i dem.
Rubriken Jes 49:15-16 lyder: “Kan då en mor glömma sitt barn, så att hon inte förbarmar sig över sin livsfrukt? Och även om kunde glömma sitt barn skall jag inte glömma dig. Se, på mina händer har jag upptecknat dig. Dina murar står alltid inför mig.” Gud har inte glömt dem. Men för vissa av dem så har deras föräldrar övergett dem, vissa har en mamma, vissa har en pappa, vissa har båda men är oönskad. Vissa har ingen. Jag får en klump i hjärtat när jag tänker på den smärtan som finns i dem, det som de har fått se och det som de har fått uppleva. Men de har så mycket glädje i sig, så mycket kärlek. Nyaste favoritleken är att man ska slå knytnävarna mot varandra 10 gånger och när man gjort det ska man kramas. Ett bra sätt att fortfarande vara cool men ändå få den där kramen man så gärna vill ha.
Jag hör så mycket skit här och jag får se lidanden som jag aldrig kunnat föreställa mig innan. Jag ser det enorma behovet av närhet, stabila relationer, mat och kärlek och ibland känns det som jag ska drunka. Ibland kan jag inte andas, ondskan slår luften ur mig. Om Gud inte finns vill jag inte leva i denna världen. Om Gud inte har lovat att en dag befria oss från våra lidanden och smärtan som finns så hade jag inte orkat vara här. Jag ser lidandet, smärtan, tårarna, ärren och vet att en dag, en dag kommer det inte vara så här längre. Hopp.
Det regnade lite igår, och även idag. Men jag gillar det. Kenyaner gå roch lägger sig och fryser men jag vaknar till liv. Hehe
4 kommentarer
Storasystern.
18 Oct 2014 21:42
Du behöver ta mer solskydd i pannan!
Mom
18 Oct 2014 21:46
Jag tänker som du. Trots att jag bor i det rikaste landet i världen. Med alla möjligheter men så mycket lidande under ytan.
Sofia Knopp
19 Oct 2014 23:25
Alltid givande att läsa din blogg Mallan!
Här kommer update från mig: Jag äter just nu bränt bröd för av någon anledning har jag glömt min förmåga att rosta gyllenbruna bröd hemma i Mark. Förra veckan hamnade jag på et aerobic pass nivå nummer 3, jag skulle egentligen på ett step pass nivå nummer 1. Det var gamla människor med som var tusen gånger bättre än mig. Jag fick en naken ängel av min farmor i födelsedagspresent, jag råkade säga att jag skulle ta med den hit och sätta upp den i min hylla, jag gjorde inte det. Annars så undrar jag vad det är för ubåt som befinner sig utanför Stockholm skärgård.. Jag hade aldrig velat leva i en ubåt.
Jag hoppas att du fått en bättre uppfattning av vad som händer här i Sverige nu. ;) Kram på dig
Ragnhild
21 Oct 2014 20:34
Fint du skriver Malin! Blir berörd på djupet! Folke var här i helgen och då pratade vi om dig, att vi är så imponerade av att du gör det här. Även om det inte är lätt kommer det att vara så värt det. Tack för det du gör för de här pojkarna! Tänker på dig :) Kram!
Kommentera