Har funderat ett tag på att skriva nått slags avslutande inlägg här. Men jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Hur kan man förklara att när man pluggar inför sin första tenta på universitetet och tänker på att mjölken man köpt snart går ut kommer på att man sakta men säkert börjar glömma bort hur det känns i den kenyanska solen? Hur det är att längta efter att äta Ugali med kål för att man tröttnat på sukoma-wiki? Hur det känns att komma hem till Bethesda efter några dagar och mötas av 30 pojkars oskyldiga kärlek?
Hur kan jag förklara att jag hatar att vara i en kultur där man indentifieras utefter det man gör och samtidigt älskar det för det är det jag alltid gjort och är så främmande inför något annat? Hur kan jag förklara att jag ibland aldrig vill åka tillbaka till Kenya för att det är så ihopkopplat med ångest? Hur förklarar man den skammen som sitter i mig när jag har råd att köpa mcdonalds, göra kärleksmums och åka på semester en gång om året när majoriteten av jordens befolkning kämpar med att köpa mat för dagen? Hur börjar jag ens förklara stormen som finns i mitt inre där jag brottas? Brottas med hur jag vill leva mitt liv, vem jag vill vara, vad jag vill göra och med Gud. För Gud säger något helt annat om mig men jag verkar inte vilja lyssna på honom ibland. Jag vet vad han har för tankar om mig, fridens tankar och ingenting annat. Men ibland är det svårt att lyssna på Hans röst.
Det är fantastiskt att vara tillbaka i Sverige. Det gick nog inte en enda dag i Kenya då jag inte saknade. Jag älskar mitt land. Mitt hem. Jag älskar att jag fått växa upp här, att jag får leva här. Här vill jag vara. Här vill jag dö. Men jag har fått upptäcka att livet är så mycket mer än jakten efter pengarna, perfekta jobbet och finaste köket. Livet är fantastiskt och miserabelt. Livet är vackert, orättvist och så mycket mer än mina ord.
Hur kan jag förklara att jag hatar att vara i en kultur där man indentifieras utefter det man gör och samtidigt älskar det för det är det jag alltid gjort och är så främmande inför något annat? Hur kan jag förklara att jag ibland aldrig vill åka tillbaka till Kenya för att det är så ihopkopplat med ångest? Hur förklarar man den skammen som sitter i mig när jag har råd att köpa mcdonalds, göra kärleksmums och åka på semester en gång om året när majoriteten av jordens befolkning kämpar med att köpa mat för dagen? Hur börjar jag ens förklara stormen som finns i mitt inre där jag brottas? Brottas med hur jag vill leva mitt liv, vem jag vill vara, vad jag vill göra och med Gud. För Gud säger något helt annat om mig men jag verkar inte vilja lyssna på honom ibland. Jag vet vad han har för tankar om mig, fridens tankar och ingenting annat. Men ibland är det svårt att lyssna på Hans röst.
Det är fantastiskt att vara tillbaka i Sverige. Det gick nog inte en enda dag i Kenya då jag inte saknade. Jag älskar mitt land. Mitt hem. Jag älskar att jag fått växa upp här, att jag får leva här. Här vill jag vara. Här vill jag dö. Men jag har fått upptäcka att livet är så mycket mer än jakten efter pengarna, perfekta jobbet och finaste köket. Livet är fantastiskt och miserabelt. Livet är vackert, orättvist och så mycket mer än mina ord.
Men mitt i livets färgrika bergochdalbana så är jag är nöjd med att jag tillhör en kung som är fridens kung. Som ser mig och som berättar för mig vem jag är och att det kommer en dag med upprättelse för dem som levt i orättvisa. Att det en dag kommer en dom för dem som gjort världen illa. Och att det en dag inte kommer finnas någon hungersnöd, smärta eller någon sjukdom. När jag tänker på Alvin som förlorat båda sina föräldrar och som inte har ett hem så gråter jag. Han log ofta och dansade. Vi brukade leka karatekid och det slutade nästan alltid att jag snurrade runt honom på ryggen eller höll honom upp och ner. När jag tänker på honom då tackar jag Gud att detta livet inte är allt.
Alvin
