Idag är det söndag - vilodag. Detta innebar det första mötet för mig och Amanda med den kenyanska lutherska kyrkan här i Nakuru. Lucy hämtade oss 10.20 (gudstjänsten ska börja 10.00 hehehe) och tog oss till Pangani church. När vi kom fram vid 10.45 var där knappt några människor men en timme senare helt fullt! Barnen stirrade storögt på oss och vi kände oss som i sin ordning väldigt exotiska. Vi var medvetna om att under gudstjänsten skulle jag och Amanda någon gång gå fram och introducera oss framför hela församlingen. Vi hade övat in fraserna "bwana asifiwe" (Prisa Gud) och "habari zenu" (hur mår ni?) för att kunna charma afrikanerna och vinna över dem på vår sida. Väl framme var det precis det vi gjorde, eller, helt ärligt har jag ingen aning om hur de alla uppfattade det. När vi var färdiga frågar Lucy om vi vill sjunga en sång, jag tittar ner i marken, ler, och säger "noo..." var på hon skrattar och några med henne. När vi satt oss i bänken sa jag till henne "si leo" (inte idag) varpå hon ger mig största leendet och skrattar.
Påväg till kyrkan. Här kan ni se hur det ser ut på vägarna och lite runtomkring.
Utsidan av kyrkan. En fin byggnad! Stefan Ekström har ritat den.
Utsikten från kyrkfönstret
Amanda och jag förväntar oss alltid det värsta - att vi ska behöva vänta i 3-4 timmar. Så när Lucy och Kissinger sa efter gudstjänsten att de bara skulle ha ett kort möte med bethesda personalen skönk mitt mod och jag var påväg att ta plats i skuggan. Men direkt fångade Elisabeth (administratör på bethedsa) oss och drog in oss in i sitt hem som låg precis bredvid kyrkan. Där fick vi vår första kenyanska hemlagade lunch. Ris, chapati (bröd) och ärtorochpotatisienröra. Jag var hungrig och slukade glatt tallriken men drar ändå slutsatsen att de inte är ett folk som gillar mycket smak. Återstår att se om de bevisar mig motsatsen. Det var otroligt fint att få komma in i hennes hem! Vi satt med hennes barn och jag tog foto på dem alla och bad dem komma näramre mig så att vi kunde ta bilder tillsammans. Det hela slutade med att vi alla kiknade av skratt. Av någon konstig anledning tyckte de att det var hysteriskt roligt att få se sig själv på ett foto med en vit människa. Kanske skrattade de åt mig? Jag vet inte.
När vi skulle åka hem blev överraskningen att vi helt plötsligt var 9 människor i en bil. Inga bälten. Men vi hade det ganska bra. :)
Väl hemma vid lägenheten följde Lucy och lille Hope (den sovande tjejen på bilden) med oss upp. Där bjöd vi på bananer, vatten och svenskt godis, pratade om hur ungfomarna här i Kenya är "naughty" (Lucy jobbar som lärare och är vice rektor med ansvar för disciplinen). Där fick vi ännu en krock då vi inte riktigt visste vad vi skulle säga när hon beskrev att man behövde nypa dem och straffa dem med diverse sysslor. Vid 17 tiden tackade de för sig och lämnade oss för att vila. Jag däckade och sov i 45 min. Är otroligt tacksam att de tar hand om oss och inte lämnar oss förän de vet att vi har allt vi behöver. Samtidigt skriker min hjärna efter bara en stund att kunna smälta allting. Delade känslor. Summa summarum är nog ändå att jag inte hade velat ha det på ett annat sätt. Lucy säger nu att vi är "her girls" och att att vi kan ringa henne när som så kommer hon, hon har också sagt att hon ska ringa oss för att kolla hur vi mår och att komma på tisdagkväll för att se hur vi klarar av våra studier. Jag får mer och mer förtroende för henne.
Allt för mig idag. Nu får det vara nog tjötat. Cred till dig om du tagit dig igenom hela detta inlägg. Tveka inte att kommentera om du har frågor eller tycker att jag ska förklara någonting mer. Kommentera gärna annars också, all uppmuntran är jag tacksam för!
Allt för mig idag. Nu får det vara nog tjötat. Cred till dig om du tagit dig igenom hela detta inlägg. Tveka inte att kommentera om du har frågor eller tycker att jag ska förklara någonting mer. Kommentera gärna annars också, all uppmuntran är jag tacksam för!
10 kommentarer
Storasystern.
31 Aug 2014 19:42
Fett nice.
svägerskan
31 Aug 2014 20:43
Jag gillar när det är långt!
Sofia Knopp
31 Aug 2014 21:37
Låter häftigt Malin! Härligt att få se lite bilder också :) Kämpa på! Kram
Ragnhild
31 Aug 2014 22:15
Så kul att läsa hur du har det och se så fina bilder! Längtar till Afrika nu.. :) Allt gott och kram från Sverige!
Becks
31 Aug 2014 22:17
Heja dig! Låter som om du ändå snabbt håller på att komma i ordning och som om det kommer bli några väldigt bra månader. Jag ber för dig här hemifrån och saknar min mittemotdörrgranne.. Kram
Filip Ekström
01 Sep 2014 08:37
Åh! Mitt kära Kenya! Upplever fina minnen när jag läser din blogg. Vi tänker o ber för dig! Vi tycker om dig så mycket vår kära Malin! :-)
Benedikte
01 Sep 2014 10:47
Härlig läsning :) Ta hand om dig och njut!
den andra Benedicte
01 Sep 2014 15:44
Fint att få ta del av er kenyanska vardag såhär hemifrån kökssoffan, med både detaljer, bilder och reflektioner. Fett värt att det är långt då :)
Frida Ekström
01 Sep 2014 15:45
Vad kul att läsa Malin!
Jag känner igen mig och längtar tillbaka lite. Kan nog säga att din slutsats om den kenyanska maten stämmer ganska bra, de är inte så mycket för smak. Men det är ok att be om chumvi, salt;)
Kajsa-Lena
01 Sep 2014 16:34
Låter som att du har det väldigt bra :) Man blir verkligen inspirerad av det du skriver Malin! Saknar dig och tack för kortet.. :) Ber för dig! KRAMAR!!!
Kommentera