Livet som växthus

Idag var dagen. Dagen då Amanda och jag skulle börja ett nytt kapitel på vår resa. Detta var dagen då vi skulle börja våra språkstudier. Och minst sagt ringde det på vår dörrklocka kl 8. Både jag och Amanda, som är så otroligt flexibla och lär in oss en kultur på en dag hade knappt vaknat då vi trodde att han absolut inte skulle komma klockan 8 som han sagt. Men där fick vi lära oss en läxa, man ska inte dra alla kenyaner över en kamm! Evans som är vår lärare är otroligt punkligt och väldigt välbekant med västerlännigar. Känns skönt att kunna kommunicera med en kenyan som faktiskt vet skillnader mellan vår kultur och deras och som ser för och nackdelar med bådas! 
I alla fall. Amanda hade knappt gått ur sängen när Evans kom, så hon öppnade dörren totalt nyvaken medans jag stod i köket, stekandes ägg, och skrek "Oj, kommer han reeeedan??"

Mellan klockan 8-16 tryckte vi in allt vi kunde i våra stackars hjärnor med en lunchrast på 1 h. Vid dagens slut var jag och Amanda båda matta och längtade efter att få göra något som inte krävde så mycket. Det slutade med att jag spelade Heroes 3 (hade visst glömt skivan i datorn hehehe) i några timmar och Amanda kollade på TV. Studierna går bra, ser fram emot att lära mig mer och framförallt att kunna använda det i praktiken för att möta människor och på det sättet lära känna människor och inte behöva känna sig som en alien hela tiden.

Jag saknar er där hemma. Ibland undrar jag varför jag gör detta och vad jag har att ge till kenyanerna? Vad har jag att ge när jag knappt fattar vad det är de håller på med och när klyftan mellan oss känns milalång? Jag funderar på hur Gud ska kunna använda mig här. Jag känner mig mest som en börda.

Nu ska jag gå och lägga mig, en ny dag nalkas och ännu mer ska tryckas in i huvudet. Tänker på er och hoppas att ni tar hand om er!