Livet som växthus

Två veckor i Kenya. Två veckor och så mycket har hänt. Första gången jag och Amanda gick ensamma på gatorna i nakuru bankade mitt hjärta så hårt. Första gången jag åkte tuktuk trodde jag att nu skulle vi nog dö. Första gången vi blev påhoppade av gatuförsäljare svettades jag som en galning och stammade fram den lilla swahilin jag kunde.

Idag går jag lugnt fram på gatan och blir inte lika skärrad av den galna trafiken. Nu vet jag vad jag ska säga till gatuförsäljarna som idag känner igen oss och ibland kan våra namn. Nu vet jag hur det är att åka tuktuk och ser det mer som en rutin än en speciell händelse. Nu vet jag att vart jag än går kommer folk att stirra, jag blir (oftast) inte längre förvånad. Jag blir fortfarande frustrerad av det, men inte förvånad.

Imorgon är vår sista dag i lägenheten. Vår sista dag med Evans som swahililärare. Vår sista dag då vi är skyddade från den verklighet som vi alldeles strax kommer slussas in i. Jag längtar mycket samtidigt som jag är nervös. Det finns fortfarande många frågetecken i mig och tvivel på mig själv som dyker upp. Men en god vän sa till mig att jag gör skillnad där jag är om det så bara skulle vara att jag gick runt och log. Jag ger mitt allt till Jesus, Han får göra som Han vill. Han får visa mig vad Han vill. Med Honom blir det inte annat än ett äventyr. Och jag vill att det ska handla om Honom och inte om mig. Det är svårt ibland det, att släppa kontrollen. Att låta det få handla om honom. Man vill själv så ofta få äran och gärna en klapp på axeln med kommentaren  "Vad duktig du är Malin". Men jag vill inte att det ska handla om mig. Jag VILL att det ska handla om Honom.